Jag ropar på Frigg

Jag känner en stark närhet till Frigg just nu

Hon försvann där ett tag, men nu står hon ensam på mitt altare
Jag har minimerat mitt altare, jag förbereder mig
Jag har inget behov av ett altare, inget behov av det materiella

Jag ska flyga

Men Frigg står där, av kristall
med uppsträckta armar och fyller mig med sådan glädje

Jag vill att mitt altare ska vara lätt att plocka bort, den dag jag flyger...

Mitt första riktigt blot, det var Disablot
Och jag minns att jag plumsade länge i djupsnö, bara för att hitta den plats som kändes så bäst för mig
Och jag ägnade hela blotet åt Frigg
Jag gick säkert 2 km i djupsnö rakt in i en urskog,
utan större kunskap, utan att ha blotat förut,
jag gick på min intuition om var, hur, när, vem, varför...
och det var nog mitt bästa blot :)

Denna urgamla dikt kommer till mitt sinne
(en dikt som inte handlar om Frigg, men som jag ändå gillar)
Skåda ljusets strimma i öst
Vanadis, Vanadis kom till min eld
Låt oss sjunga Ljusets sång för Sunna, Disa och Gerd
Skade lämnar sin Njord till havs och söker sig till snöiga fjäll
Nornan klipper deras kärlekstråd, och isen på havet smälter
Vi ropar vårt vårskri över dal och berg
Så urskog vaknar, granens svarta kappa faller av
och grön och fin står han nu där
Valans sång hörs över världen
Våran drottning Jord har vaknat
Vår prinsessa Disa har vaknat

Hell Frigg!
Min stjärna.